Jag heter Emelie Wedhäll och är född -79.
Jag har tecknat och målat så länge jag kan minnas.
Min tecknade serie handlar om mig, min familj, mina vänner och mina reflektioner.
Serien började jag rita när jag var singel och levde ett helt annat liv än jag gör nu. Men den har fått följa med mig på min resa.
I dag har jag tre barn, sambo (det är pappan till barnen men vi har inte gift oss än), ett stort vitt 100 år gammalt hus och en rottweiler hane, Zacke.
Jag är en idéspruta och det är ibland svårt att få ihop allt med barn, hus, hund och konst:)

Jag har jobbat som städare, lärarvikarie, tomte, på fabrik, haft eget företag men huvudsakligen som byggnadsmålare.
Jag ritar mina serier och har turen att få andra roliga konstnärsuppdrag och reklamuppdrag.
Jag föreläser och håller workshops.
Mina seriefigurer började jag rita i högstadiet.
Den kom naturligt när jag satt och ritade av klasskamrater och lärare. Jag älskar att rita av människor både på ett humoristiskt och skämtsamt sätt.
Detta ledde till att jag fick rita av klassen och göra ett lite annorlunda klassfoto där våra personligheter lyser igenom.
Här är den bilden tryckt på en tröja. En klasskamrats pappa såg bilden och bad mig rita av hans arbetskamrater på ett liknande sätt. Mitt första serietecknaruppdrag 🙂

Jag är ett maskrosbarn och vet hur snett det kan gå utan stöd och hjälp.
Ingen har stöttat mig i konsten. Utan jag har fått höra "vad blir du av konst" hela mitt liv.
Ingen i min omgivning har heller uppskattat serier om man bortser från min syster Jennie.
Jag har inte gått någon serietecknarskola.
Jag har haft det väldigt svårt i skolan.
Tyvärr så uppskattade inte vuxna de praktiska ämnena som slöjd, musik, gymnastik mm.
Vi som har våra gåvor i händerna kan få gå igenom skolåren utan att bli sedda.
Exempelvis gick jag till syokonsulenten i 9:an och skulle be om råd vad jag skulle välja till gymnasiet. Han svarade "-Ja, konstlinjen är väl ingen ide, vad blir du av det."
Jag flyttade hemifrån när jag var 14 år gammal och inget vuxenstöd följde.
Det tog många år innan jag vågade följa min konstnärssjäl.
Fortfarande undrar folk hur mycket jag tjänar. Det är det viktigaste. Det är så man mäter framgång.
Men jag kommer kanske aldrig att tjäna så pass att jag bara kan rita serier. Ska jag sluta bara för det?
Varför kan man inte blanda olika yrken?
Det kanske är en självklarhet för dig, kanske har jag haft optimal jävla otur med folk men det är precis det bemötandet jag får försvara mig emot..
Jag ritar för att själen blir glad utav det.
Jag får nej från tidningar hela tiden.
Jag tjänar uruselt om man ska titta på all tid det tar att rita en serie.
MEN, jag är publicerad och det är få förunnat.
Jag har på känn att konsten är på ett uppsving, det är något som människor börjar uppskatta!
Jag brinner för att hjälpa andra och förmedla att allt kan bli bra, bara man inte ger upp!

Hur jag blev publicerad.
Tanken på att rita egna tecknade serier väcktes mycket senare i livet. Jag jobbade som lärling hos en tattuerare i Linköping, Max Tattoo och äntligen fanns det tid till att rita. Jag började teckna mitt liv i serieform. Plötsligt har Metro en serietecknartväling en serietecknartävling.
Jag läser tecknade serier, gärna Rocky, Pondus, Nemi, Arne Anka, Elvis mfl. Men kan jag rita serier som är värda att publiceras?
Jag var singel, bodde mitt i stan och jag hade hur många roliga händelser som helst att rita om. Alla mina kladdserier som låg huller om buller och i fel format gjorde jag om ordentligt. Och det viktigaste av allt, jag hade seriefiguren. Man får inte härma någon annans. Här hade jag den, den som jag ritat i många år som kladd på papper.
På den här tiden var jag urkass på datorer. Jag fick hjälp av en tjej som jag träffat på en starta eget utbildning, Pia Wiggur. Hennes man var bra på datorer och dom hade en scanner. Så en kväll gick jag över till dem med min hög med papper och han hjälpte mig att scanna allt och fixa rätt format.
Jag är dem evigt tacksam. Tack vare dem fick jag i väg serierna.
Nu gällde det att komma på ett nytt namn. Jag samlade mina närmsta vänner för att få hjälp.
Svenskt eller Engelskt namn?
Till slut blev det Life's a bitch. Livet är en hora som Sandra uttryckte det.
Jag skickade in allting till tidningen.
Veckorna gick, varje vecka visades en ny tävlingsdeltagare upp i tidningen, de som visades kunde inte vinna utan fick vara glada att få publicitet.Vilket hade räckt nog för mig! Men jag var aldrig med. Så jag trodde att det var kört. Men så plötsligt stod det att jag var en av de tio uttagna som kommer att vinna tävlingen! Priset skulle delas ut på serieteket i kulturhuset.
Väl där vann en annan serietecknare. När motiveringen skulle framföras sade chefen på Metro att han bara ville att en kvinna skulle vinna.
Detta oangemang från tidningschefer gällande serier i tidningar har jag bittert fått erfara resten av karriären.
De bryr sig inte om serierna helt enkelt. Konstigt då det är tvärt om för läsarna.
Under kvällen så fick jag träffa de som valt ut oss tio finalister. Det var bla Håkon, Martin Kellermans agent. Han gillade min serie och undrade om jag ville bli publicerad i Rocky. Jag trodde att jag hade hört fel pga av allt vin som serverades.
Jag räckte fram en serie till honom som jag hade kladdat ner på tåget till Stockholm. Det handlade om mig och Martin Kellerman, om vi vore ett par.
Den publicerades senare i tidningen Rocky. Jag fick vara med där som gästserietecknare och lyckan var total!
Efter det blir jag uppringd av serietidningen Pondus. Där blir jag otroligt väl bemött av Anna Lawrens.
Vid den här tiden hade jag flyttat till Stockholm. Jag bodde och jobbade som barnflicka åt en äldre mans barn i gamla stan.
Schibsted, Pondus förlag låg på söder så jag kunde gå dit och sitta en stund, rita och njuta atmostfären på förlaget.
I Pondus var jag med i ca 3 år med tre sidor varje nummer.